Sexton olika kartor – Vad säger Bibeln egentligen om Israels land?

När den amerikanske ambassadören i Israel, Mike Huckabee, nyligen i en intervju med Tucker Carlson hävdade att Israel har biblisk rätt till territorier från Nilen till Eufrat – ett område som täcker stora delar av Mellanöstern – väckte det upprörda reaktioner. Som baptistpastor baserade Huckabee sitt påstående på 1 Mosebok 15:18, där Gud lovar Abraham ett omfattande landområde. Men hur solid är egentligen denna bibelläsning? Och vad kan kyrkan i Sverige lära av denna debatt om hur vi tolkar bibliska texter i politiska sammanhang?

Enligt den kristna tidskriften The Christian Century är Huckabees tolkning djupt problematisk. Den jerusalembaserade journalisten Mordechai Beck påpekar att den hebreiska Bibeln faktiskt innehåller sexton olika beskrivningar av det utlovade landets gränser – och ingen av dem är identisk med de andra. Detta faktum, som den framlidne rabbinen och professorn Jacob Milgrom publicerade redan på 1970-talet, underminerar tanken på ett bibliskt fastställt "Storverkligt Israel".

Gränser som förändras med historien

Det som gör detta perspektiv särskilt relevant för svenska kristna är frågan om hur vi läser Bibeln – som ett politiskt manifest eller som en komplex teologisk och historisk text. Den svenska teologen Jayne Svenungsson, professor i systematisk teologi vid Lunds universitet och ledamot av Svenska Akademien, har i flera sammanhang behandlat riskerna med att religionen missbrukas för politiska syften. I en artikel i Signum skriver hon om hur det profetiska arvet riskerar att "mynna ut i teokratiska fantasier, där religionen missbrukas för politiska syften" – något som Huckabees uttalanden tydligt exemplifierar.

Beck lyfter fram exemplet från Esras och Nehemjas böcker, där de judiska återvändarna från babylonisk exil omkring 520-talet f.Kr. får tillstånd av den persiske kungen Kyros att återvända till Jerusalem. Det landområde som då definieras är anmärkningsvärt blygsamt: i norr når det bara till Bet-El, i väster inte ens till kusten, i söder inte till Hebron. Detta är långt ifrån de imperialistiska visioner som Huckabee förespråkar.

I midrashisk tradition – den judiska tolkningstraditionen av bibliska texter – finns en medvetenhet om landets föränderliga karaktär. En midrasch talar om ett mytiskt djur som expanderar eller krymper beroende på om det får mat eller inte – en bild för hur Israels territorium genom historien har varierat med befolkningens storlek och politiska verklighet.

Svenska perspektiv på biblisk tolkning

Den svenska kontexten erbjuder viktiga lärdomar för hur vi förhåller oss till denna debatt. Svenska kyrkan har genom sin långa tradition av kritisk bibelvetenskap utvecklat en tolkningsmodell som tar hänsyn till texternas historiska kontext, litterära genre och teologiska budskap utan att reducera dem till politiska program.

Svenungssons forskning rör sig i skärningspunkten mellan politisk teologi och historiefilosofi. I sin bok Den gudomliga historien (2014) analyserar hon profetism och messianism som politiska krafter – ett perspektiv som belyser varför direkta tillämpningar av urgamla löftestexterna på modern geopolitik är teologiskt problematiska.

Teologi kontra politisk ideologi

Det som gör Huckabees uttalanden särskilt bekymmersamma är att de speglar en bredare trend inom vissa amerikanska kristna kretsar av att läsa Bibeln som en fastighetshandling. Denna så kallade kristna zionism, som har starka fotfästen i amerikanska evangelikala rörelser, står ofta i kontrast till både judisk och kristen mainstream-teologi.

Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan har båda uttryckt oro över hur bibliska texter används för att legitimera ockupation och förtryck. I gemensamma uttalanden betonar de vikten av rättvisa lösningar som respekterar både israeliers och palestiniers mänskliga rättigheter, utan att hävda att någon av sidorna har ett exklusivt gudomligt mandat. Svenska kyrkan slår i sitt positionspapper fast att en rättvis fred måste utgå från folkrätten och garantera ett liv inom säkra och erkända gränser för båda folk.

Den judiske filosofen Martin Buber, vars verk varit inflytelserikt i svensk teologisk tradition, varnade redan tidigt för farorna med att göra territorium till en avgud. Han gick så långt som att beteckna en sådan hållning som "avgudadyrkan i vårt hemland". I sin dialog med arabiska intellektuella sökte Buber sätt att förena judiska och arabiska anspråk på landet genom ömsesidig respekt snarare än genom biblisk absolutism.

Implikationer för kristen etik

För svenska kristna väcker denna debatt viktiga frågor om hur vi förhåller oss till Bibeln i politiska frågor. Beck påpekar att även Gud i Bibeln "ändrar sig" – redan i 1 Mosebok 6:6 uttrycker Gud ånger över att ha skapat människan. Om Gud själv är dynamisk i förhållande till sin skapelse, hur kan vi då hävda att bibliska gränsdragningar är evigt fixerade?

När Huckabee säger att det vore "helt okej" om Israel tog allt land från Nilen till Eufrat, ignorerar han inte bara den bibliska textens komplexitet utan även grundläggande etiska principer om rättvisa, fred och respekt för andra folks rättigheter.

För kyrkoarbetare i Sverige, som ofta möter frågor om Mellanösternkonflikten i olika sammanhang, blir dessa insikter viktiga verktyg. De påminner oss om att Bibeln inte är en politisk manual utan en rik och mångfacetterad samling texter som kräver noggrann tolkning, historisk medvetenhet och teologisk reflektion. Att läsa Bibeln ansvarsfullt innebär att erkänna dess komplexitet – inklusive de sexton olika kartorna över det utlovade landet – snarare än att reducera den till en enda, politiskt laddad berättelse.

I en tid när religiösa texter alltför ofta missbrukas för att legitimera våld och orättvisa, behöver kyrkan stå fast vid en tolkningstradition som tar både texten och kontexten på allvar.

Redaktionen
Kyrkjobb.se