INTERVJU #2

Det är soligt. Luften höstligt frisk. Ändå sitter vi inne vid varsin skärm. Har avtalat tid för att ses digitalt. Det vi lärt oss under pandemin har blivit normalt. Att vi inte måste resa för att träffas. Det är smidigt och så nära att ses ansikte mot ansikte man kan komma utan att träffas.

Hur länge har du jobbat inom kyrkan?
Som anställd pastor – ett år, men jag har alltid befunnit mig i kyrkans värld. Har tidigare varit volontär och ungdomsledare.

Kan du berätta lite om din bakgrund och varför du jobbar här?
Jag är uppvuxen i Missionskyrkan och var med i söndagsskolan, körer och scouter. Tron har därför varit en naturlig del av livet. Kyrkan är hemma för mig. Jag utbildade mig till undersköterska genom gymnasiets omvårdnadsprogram med S.O.S-inriktning med målet att bli polis eller brandman. Uppenbarligen blev det inte riktigt som jag planerat, utan istället gick jag en lärjungaskola efter gymnasiet, följt av jobb på många olika ställen; så som dagis, café och i flera butiker, på sågverk, i godisfabrik. Allt möjligt. Men också som undersköterska inom äldrevården. Sedan flyttade jag till Hawaii där jag bodde i två och ett halvt år. Där var jag med i en missionsorganisation som heter UMU (Ungdom Med Uppgift) och åkte på missionsresor med olika team. Efter det upplevde jag att jag skulle tillbaka till Sverige och Göteborg. Då blev det utbildningen till pastor på ALT (Akademi för Ledarskap och Teologi) i Göteborg och efter en tid ledde det till det här jobbet som ungdomspastor i Fiskebäck.

Kan du ha någon nytta av dina tidigare jobb i ditt nuvarande?
Ja, absolut! Bland annat har jag träffat så många olika typer av människor i olika stadier i livet. Det är en bra erfarenhet som jag bär med mig i min yrkesroll. 

Hur ser en normal vecka ut för dig?
Oj, det är väldigt olika mellan veckorna. Men den börjar likadant med planeringsmöte på tisdagen. Då träffas vi i personalgruppen och går igenom och planerar veckan. Det som är återkommande för mig är konfirmations- och tonårsverksamheten. Jag ska faktiskt ha första träffen för det här läsåret ikväll. Det blir spännande!

Vad är det bästa med att jobba i kyrkan?
Det är absolut mötet med människor. Att man får träffa så otroligt många olika personer. Att få vara en hjälpande hand just där de är i sitt liv och få ge Jesus kärlek vidare. Bäst är det när vi kan lyckas mötas utan fasader. När den verkliga människan tittar fram.

Finns det något som är mindre bra?
Det är väl att det aldrig finns något stopp på hur mycket du kan göra. Det gäller att se till att du inte jobbar för mycket.

När känner du att du gör skillnad?
Framför allt i samtal, när en människa är tyngd och jag ser att hon går lite lättare från vårt möte.

Vi avslutar som man brukar i digitalmöten, med att vinka. Det hade vi nog inte gjort om vi setts analogt.  Det är som att vi, på grund av den lite artificiella känslan i ett videomöte, behöver kompensera och förstärka vårt uttryck. Ett sätt kanske att försöka nå igenom fasaden, den som de facto består av två skärmar. I mitt huvud poppar Nils Ferlins dikt ”I livets villervalla” upp, men här i digital betydelse. Slutraderna lyder:

I livets villervalla
Så nära vi gå –
Men så fjärran från varandra ändå.