INTERVJU #1

Vi sätter oss på caféets charmiga innergård i Linköping med varsin kopp kaffe. Pratar om våra familjer och att bo mitt i stan kontra utanför. Roynes blick är lite pillemarisk och man förstår snabbt att det kluras mycket inne i hans huvud. När undertecknad hämtar påtår räddar han min kaka från de lystna småfåglarna som gör oss sällskap och intervjun kan börja utan större incidenter.

Hur kom det sig att du började jobba inom kyrkan?
Jag rullade in med barnvagn i Pingstkyrkan i Hässleholm. Satt sedan längst fram och ritade med kritor på gudstjänsterna. Gjorde så småningom en del närradio med ett praktikår på Radio Lund. Där gjorde jag ungdomsprogram och kunde få spela bra musik, göra reportage och sitta och prata tillsammans med andra.

Samtidigt skulle programmet hålla en andaktsfull linje och där väcktes frågorna om trons betydelse för mig. Det var en bra skola både kommunikativt och teologiskt. När jag sedan skulle plugga stod valet mellan en medieutbildning och en fritidsledarutbildning. Det blev det senare på Sigtuna folkhögskolas utbildning till fritidsledare.

Men du blev ändå kommunikatör?
Ja, jag började jobba som församlingspedagog med ungdomsinriktning i Mikaelskyrkans i Linköping 1999. Sedan fick jag ansvar för församlingens tidning efter några år och gjorde de flesta affischerna i församlingen. När Liv & Längtan (Linköpings Domkyrkopastorats tidning) startade 2011 blev halva min tjänst inriktad mot tidningen.

2012 fick jag erbjudandet att bli kommunikatör på heltid. Jag brukar säga att min spetskompetens som kommunikatör är att jag i grunden är pedagog. Det handlar om berättande. Jag tänker att jag förmedlar det jag vill säga till en 14-årig konfirmand. Då hamnar jag rätt i tonalitet och förstålighet.

Hur ser en normal vecka ut på jobbet.
Det finns inte så många normala veckor i mitt jobb, he he. Det är så varierande, men på måndagen är det planeringsmöte och där dras linjerna för veckan upp.

Jag har tre huvudspår jag jobbar med. Det första är tidningen Liv & Längtan där jag intervjuar, fotograferar och layoutar. Den kommer ut sex gånger per år. Det andra spåret är webben. Det är en enorm plattform med ca. 1200 olika sidor som behöver underhållas. Tack och lov är vi flera kommunikatörer som delar på jobbet och varje församling sköter sin egen del. Det tredje spåret är sociala medier. Jag försöker vara ute i olika församlingar varje vecka för att få en spridning och spegla det som händer i våra verksamheter. Under pandemin jobbade jag och mina kommunikatörskollegor mer än någonsin. Då sände vi mycket digitalt och det blev många arbetstimmar. Vi har valt att behålla helgmålsbönen En tanke och en ton digitalt.

Har länge har du jobbat i kyrkan?
Häromdagen kom en kollega förbi och sade grattis på 23-årsdagen. Hon hade sett det i vårt interna datasystem. Som kommunikatör blir det 10 år i år.

Har du jobbat utanför kyrkan?
Jag jobbade ett år efter gymnasiet i mjölkkyl på en ICA-butik i Hässleholm.

Vad är det bästa med att jobba inom kyrkan?
Att få kommunicera något som är viktigt. Lyfta fram allt gott som kyrkan gör och jobba för människors lika värde. Att ibland faktiskt få sticka ut hakan och visa att nu håller vi på att tappa bort människovärdesfrågorna i samhället. När vi istället lyfter fram dem känner jag att jag är med och gör ett viktigt jobb. Att vi kan förändra världen, i alla fall på lokalnivå.

Något som är mindre bra?
Nja, men något man får tänka på är att inte jobba för mycket. Det finns hur mycket som helst att förmedla och man skulle kunna arbeta dygnet runt. Vår verksamhet är dessutom aktiv alla dagar i veckan med mycket att bevaka. Har du då ett flexibelt jobb är det är viktigt att försöka hitta en balans mellan jobb- och privatliv.

Kan du ge något exempel på när du kände att du gjorde skillnad?
I projektet En varmare stad fick vi hjälp av alla våra stickcaféer att sticka halsdukar. Det blev 150 st och vid tretiden en morgon lade vi ut dem, tillsammans med en liten hälsning, på olika busshållplatser runtom i staden. Det blåser lite kallt i vårt samhälle nu och det här var ett sätt att visa medmänsklighet och omtanke. Projektet drevs och samordnades av oss och några olika församlingar i Sverige, men alla som ville fick vara med. Vi bestämde ett datum när aktionen skulle genomföras. Det fick ett enormt genomslag. Där kände jag att jag var med och gjorde skillnad.

Vi lämnar cafébordet och därmed fritt spelrum för småfåglarna. Kanske har vi medvetet låtit några extra smulor bli kvar. Man måste också tänka dessa våra minsta.