Pingst – den glömda högtiden?

Femtio dagar efter påsk firar de kristna kyrkorna pingst. Trots att pingsten räknas som den tredje stora kristna högtiden, jämte jul och påsk, går den ofta obemärkt förbi i en svensk kalender där bara själva pingstdagen är röd. Vad är det egentligen vi firar när vi firar pingst och vad hände den första pingsten?

Pingstdagen 2026 infaller söndag 24 maj.

En högtid med två rötter

Pingst, från grekiskans pentēkostē – "den femtionde" – har sina rötter både i den judiska shavuot-festen, då man firade Sinai-uppenbarelsen och skördens första frukter, och i den kristna tolkningen av händelsen i Jerusalem. Båda traditionerna firar något som kom uppifrån: lagen i den ena, Anden i den andra. Det är ingen tillfällighet att de hänger samman – de tidiga kristna såg det som samma Gud som talat då och nu.

I Apostlagärningarnas andra kapitel beskrivs hur lärjungarna, samlade i Jerusalem femtio dagar efter Jesu uppståndelse, plötsligt fylldes av Anden. Tungor som av eld, ett ljud som från en stormvind, och människor från hela det romerska riket som plötsligt hörde lärjungarna tala på sina egna språk. Det är denna scen som kyrkan tagit fasta på som då den kristna församlingen bildades.

Hur firar Svenska kyrkan?

Pingstdagen är en central dag i Svenska kyrkans kyrkoår. Den liturgiska färgen är röd – Andens, eldens och martyrernas färg – och syns i antependier, stolor och mässhakar. Texterna är hämtade ur Apostlagärningarna och knyter an till profeten Joels ord, som Petrus citerar i sin pingstpredikan:

"Det skall ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter min ande över alla människor" (Apg 2:17).

Men i många församlingar är pingstdagen ändå en lågmäld söndag. Den ligger ofta i en period av studentexamen, sommarstugeöppning och vårens första riktiga värme – och konkurrerar med allt det. Sedan annandag pingst avskaffades som röd dag 2005 är det heller ingen ledighet kvar att bygga någon helgrytm kring; bara själva söndagen står som markör.

Pingströrelsens särskilda relation

För Pingströrelsen är dagens betydelse en helt annan. Här är pingsten inte bara en kalenderhögtid utan själva rörelsens namn. Den moderna pingströrelsen tog form i USA i början av 1900-talet och nådde Sverige 1907, då Lewi Pethrus mötte den norske pastorn T.B. Barratt i Oslo. Som organiserad svensk rörelse räknas pingströrelsen från 1913, då Pethrus Filadelfiaförsamling i Stockholm uteslöts ur Baptistsamfundet i en strid om tungotal och nattvardspraxis.

Centralt i pingströrelsens teologi är att det som skedde på pingstdagen i Jerusalem inte var en engångshändelse, utan något som händer igen – Andens dop, andliga gåvor, tungotal. Den utläggningen har skiljt pingströrelsen från historiska kyrkor i drygt ett sekel, men den ekumeniska temperaturen har stigit påtagligt under 2000-talet och pingst räknas idag som ett av de klassiska svenska kristna trossamfunden.

Vad firar man, egentligen?

Kanske är pingsten i sin kärna en högtid som är svår att marknadsföra. Påsken har äggen och hararna. Julen har stjärnorna och granen. Pingsten har – vad? En svår-illustrerad tunga av eld? En duva? Ett samtal om något så abstrakt som anden?

Men det är just därför pingsten kanske är värd uppmärksamhet i en tid som vår. När det religiösa samtalet ofta fastnar antingen i institutionsfrågor eller i terapeutiskt välmående, pekar pingsten åt något annat. Den firar inte en doktrin man kan slå upp eller en handling man själv har utfört, utan ett skeende som lärjungarna i Apostlagärningarna inte själva planerade. I över 2000 år har människor försökt sätta ord på det.

I kyrkans liv återkommer pingsten varje år, efter samma rytm som påsken: femtio dagar efter, alltid på en söndag. För den som vill stanna upp och försöka greppa vad det egentligen handlar om är pingstdagen en möjlighet.