Diakonin – kyrkans tjänande uppdrag – har en lång och rik historia. Ordet diakoni kommer från grekiskans diakonos, som betyder “tjänare” eller “hjälpare”. Redan i den första kristna urförsamlingen lades grunden för diakonin genom omsorg om behövande. Från de allra tidigaste apostlarnas tid, genom medeltidens kloster och reformationens omvälvning, till 1800-talets väckelse och vår egen tid har diakonin utvecklats i olika former. Här följer en kronologisk resa som knyter samman epoker, personer, platser och händelser – från Jerusalem på 30-talet e.Kr. till dagens Sverige.
Urkyrkan och de första diakonerna (30–100 e.Kr.)
Efter Jesu död och uppståndelse växte en urkristen rörelse fram i Jerusalem. De första kristna levde i nära gemenskap och delade allt de ägde. Snart uppstod dock praktiska utmaningar: de grekisktalande änkorna riskerade att bli förbisedda vid den dagliga matutdelningen. Apostlagärningarna kapitel 6 berättar hur de tolv apostlarna hanterade detta genom att utse sju pålitliga män till att ansvara för matdistribution och omsorg. En av dessa var Stefanos (Stefanus), som enligt traditionen brukar kallas kyrkans förste diakon. Hans uppdrag var att tjäna vid borden och se till de fattiga, vilket frigjorde apostlarna till bön och förkunnelse. Stefanos blev även kristendomens första martyr när han stenades till döds omkring år 35 e.Kr., trogen sitt tjänande kall in i det sista.
Den tidiga kyrkan (100–400-tal)
Under de följande århundradena, allteftersom kyrkan växte runt Medelhavet, utvecklades diakonämbetet och fick en tydligare form. Diakonerna blev biskopens medhjälpare med särskilt ansvar för praktiska göromål, ekonomin i församlingen och att ta hand om de sjuka, fattiga och behövande. Samtidigt hade de ofta också uppgifter i gudstjänsten – att assistera vid nattvard och läsa evangelietexten. I den tidiga kyrkan fanns både män och kvinnor i dessa tjänande roller; till exempel omnämns Foibe i Nya testamentet (Rom 16:1) som diakon i församlingen i Kenchreai. Diakonernas betydelse illustreras av personer som Laurentius av Rom, en berömd diakon på 200-talet.
Medeltiden – klostrens tid och diakonins förvandling
Under medeltiden övertogs mycket av kyrkans sociala omsorg av kloster och ordnar. Munkar och nunnor kom att förkroppsliga diakonala ideal genom konkreta gärningar: de skötte sjuka, förband sår, odlade örter till läkemedel, drev härbärgen och undervisade barn. Klostren blev på så vis medeltidens centrum för barmhärtighet och kunskap. I Sverige tog till exempel birgittinkloster och franciskaner på sig ansvaret att hjälpa de fattiga och vårda de sjuka.
Reformationen (1500-talet) – ny syn på diakoni
Reformationen innebar omvälvande förändringar för kyrkans ämbeten. Martin Luther betonade det allmänna prästadömet – tanken att alla troende är kallade att tjäna sin nästa. Han kritiserade den medeltida ordningen där diakonernas roll hade inskränkts till liturgiska uppgifter och ansåg att deras egentliga funktion borde ligga i konkret vård av behövande. I praktiken avskaffades det särskilda diakonämbetet i de lutherska kyrkorna. Ansvaret för fattigvård vilade nu på lokalsamhälle och stat. Diakoni levde vidare mer som en allmän kristen plikt än som ett formellt kyrkligt ämbete.
1800-talet – diakonirörelsens framväxt
Under 1800-talet skedde en diakonal renässans i norra Europa. I Tyskland grundade pastorn Theodor Fliedner år 1836 ett diakonisshus i Kaiserswerth, där kvinnor utbildades i sjukvård och andlig omsorg. Inspirerade av detta startade man år 1849 Ersta diakonissällskap i Sverige. Redan år 1851 öppnade Marie Cederschiöld Sveriges första diakonissanstalt i Stockholm. Hon blev Sveriges första utbildade sjuksköterska och diakonissa och lade grunden för ett nytt slags kvinnligt yrkesliv. Snart spreds diakonirörelsen över landet, med nya institutioner i Uppsala, Gävle, Härnösand och Göteborg.
1900-tal till nutid – diakonens återkomst
Under 1900-talet integrerades diakonin i kyrkornas struktur. Celibatskravet för diakonissor avskaffades och begreppet diakon blev könsneutralt. I Svenska kyrkan erkändes diakonatet som ett av kyrkans tre ämbeten. Diakonernas utbildning professionaliserades, och idag krävs ofta högskoleutbildning i socialt arbete eller vård. Diakoner bär prästkrage och grön skjorta samt vigs i stiften för sin tjänst.
Idag återfinns diakoner i både Svenska kyrkan, Equmeniakyrkan och katolska församlingar. De arbetar med samtalsstöd, sjukhusbesök, soppkök, barnverksamhet och många andra delar av kyrkans sociala arbete. I frikyrkorna är ofta ideella diakoniråd vanliga, med ansvar för församlingens omsorg. Diakonen är en bro mellan kyrka och samhälle, mellan tro och handling. Tjänandets ämbete lever vidare.
Källor
Svenska kyrkans hemsida, Wikipedia, Kyrkans tidning, Nationalencyklopedin samt dokument och texter från SKR och Act Svenska kyrkan
Redaktionen
Kyrkjobb.se
