Var fjärde rekrytering misslyckas – men vad betyder kompetenskrisen för kyrkan?

Det är en av arbetsmarknadens stora gåtor: samtidigt som arbetslösheten är hög lyckas svenska företag inte hitta rätt medarbetare. Tidningen Näringslivet beskriver i en genomlysning hur var fjärde rekrytering i näringslivet misslyckas helt – med följden att företag tvingas tacka nej till uppdrag och skjuta upp investeringar. Bilden känns igen även för den som arbetar i kyrkan. Där handlar det inte om order och tillväxt, men väl om obemannade predikstolar och orglar som är tystare än de var förr samt en oro för hur församlingslivet ska bäras vidare.

Näringslivets paradox

Enligt Tidningen Näringslivet, som bygger sin artikel på Svenskt Näringslivs senaste rekryteringsenkät, är läget både utbrett och ihållande. Kristina Cunningham, arbetsmarknads- och utbildningspolitisk expert på Svenskt Näringsliv, kallar det en av arbetsmarknadens stora paradoxer: hög arbetslöshet samtidigt som företagen har svårt att rekrytera – en situation som hållit i sig i närmare tio år. Två av tre företag upplever att det är svårt att rekrytera, och nio av tio påverkas negativt av svårigheterna. Den vanligaste orsaken, uppger sju av tio företag, är brist på relevant yrkeserfarenhet. Kärnan i problemet beskrivs som en missmatch mellan vad utbildningssystemet levererar och vad arbetsmarknaden efterfrågar. Lösningen, menar Svenskt Näringsliv, är en rad reformer som ska få utbildningarna att gå mer i takt med arbetslivets behov – från tidiga kontrollstationer i skolan till en utbyggd yrkeshögskola och ett fungerande system för livslångt lärande.

Samma paradox – i kyrkans språkdräkt

Frågan är om detta enbart rör näringslivet, eller om det talar också till kyrkan. Svaret är att kyrkan brottas med sin egen version av samma paradox. Här heter bristen inte kompetenskris utan snarare brist på specifika tjänster. Mekanismen är densamma: efterfrågan finns, men människorna räcker inte till. I en uppmärksammad debattartikel slog elva kyrkoherdar i Kyrkans Tidning fast att bristen på präster, diakoner, musiker och församlingspedagoger redan är akut. De pekar på att cirka 40 procent av alla präster, diakoner, musiker och församlingspedagoger i församlingar utanför befolkningscentra kommer att ha gått i pension till 2030 – och att bara en mindre del av dem hinner ersättas med nuvarande utbildningstakt.

Där näringslivet oroar sig för uteblivna order handlar kyrkans oro om något svårare att mäta. Kyrkoherdarna beskriver hur pensionärer i dag rycker in på enstaka förrättningar och gudstjänster så att bristen ännu inte märks för församlingsborna – men att man därmed samtidigt underlåter att bygga en kyrka rustad att möta framtiden. Pensionerade kyrkjobbare är en hjälp och en tröst på kort sikt men det riskerar att dölja ett långsiktigt problem.

Bilden bekräftas på flera håll. SVT har rapporterat om hur stiften i Västsverige – Göteborg, Skara och Karlstad – vid ett tillfälle hade 85 vakanta prästtjänster tillsammans, och kyrkoherden Maria Ottensten sammanfattade att man diskuterat frågan men lite yrvaket, eftersom man inte var beredd på den. Också kyrkomusikerna berörs: enligt uppgifter i Kyrkans Tidning väntas det behövas mellan 700 och 900 nya kyrkomusiker under ett decennium, till stor del på grund av pensionsavgångarna.

Vad kan kyrkan lära av näringslivets analys?

Näringslivets diagnos – att utbildning och arbetsmarknad glidit isär – har en tydlig motsvarighet i kyrkan. Antalet teologi- och kyrkomusikstudenter har enligt Saco minskat, och pensionsavgångarna överstiger tillströmningen av nyutbildade präster. Men kyrkan har också egna orsaker som näringslivet saknar: färre medlemmar, krympande intäkter och det faktum att prästyrket ligger högt i sjukskrivningsstatistiken, vilket ökar belastningen på dem som är kvar.

Det intressanta är att kyrkan på vissa punkter redan tänker i samma banor som Svenskt Näringsliv föreslår – och ibland längre. Där näringslivet efterlyser mer samverkan mellan utbildning och arbetsliv, har flera stift utvecklat egna vägar in. Växjö stifts traineeprogram Framtidstro är ett exempel: enligt Kyrkans Tidning hade ett femtiotal unga vuxna gått programmet under fyra år, och omkring 30 procent av deltagarna studerade vidare med sikte på tjänst i kyrkan. Det är en modell för det som näringslivet kallar matchning – men med kyrkans egna verktyg: kallelse, mentorskap och tid i församlingen.

Kanske ligger där också den avgörande skillnaden. I näringslivet är rekrytering ofta en teknisk fråga om rätt kompetens vid rätt tillfälle. I kyrkan är den samtidigt en fråga om att människor ska upptäcka en kallelse. Men de två perspektiven behöver inte utesluta varandra – tvärtom påminner näringslivets siffror kyrkan om att goda intentioner inte räcker. Reformer, långsiktighet och medveten satsning på nästa generation krävs, oavsett om man bygger bilar, datorer eller församlingar. Frågan för kyrkan är inte om utmaningen finns, utan om man hinner agera innan pensionärerna som i dag håller igång verksamheten själva blir för få.